Igår snackades det en del om den nya kampanj som NetOnNet kör för att visa upp att de nu utökar sitt sortiment och satsar på musikinstrument. Många av mina vänner tycktes gilla reklamen på stan, men efter att ha promenerat från Sveavägen, via Odenplan till St. Eriksplan så var jag inte benägen att hålla med. Var enda lyktstolpe, papperskorg och elskåp var tapetserade med gerilla-affischer. Det som andra såg som en cool idé såg jag enbart som dålig för miljön och nedskräpning.
Utlandet i Resumé – ”Vi jobbar mot banden genom gerillaffischer i replokaler…” från Nina Åkestam (copy på Garbergs som är den ansvariga byrå för kampanjen) fick mig att undrade hur de tänkte? Ok att det finns gatumusikanter vid Odenplan men jag tror inte att man kan definiera det som en replokal för det.
Ok, nu ska jag vara snäll. Jag fick faktiskt en tweet från just Nina Åkestam tidigare idag, som talade om att affischerna nu var på väg att plockas ner. Det var ju trevligt att hon berättade det för mig. (Hon hade väl sett min sura tweet om att jag inte gillade NetOnNet igår.) Men jag undrar ändå om genomförandet av kampanjen gick som planerat eller om det någonstans gick fel. Var det till exempel tänkt att så många lappar skulle sättas upp på ett så koncentrerat området?
För även om gerillamarknadsföring kan ses som ett cool och, nu så här i ”dåliga tider”, billigt sätt att marknadsföra sig på så är inte en enkel sak att syssla med. Mycket kan gå fel. Genomförs den på fel sätt blir reaktionen och resultatet otroligt snabbt omvänt mot det önskade. Gerillamarknadsföring fungerar inte riktig som vanlig reklam.